johansmides

Jag funderade över det med språk och satte foten hårt på den arma golvet med ett brak så katten flydde hals över huvud rakt in i garderoben. Hon har fortfarande inte kommit ut ännu (tolka det hur ni vill). Det var intressant att genomföra tanken. Jag undrar nu om det finns några andra som också kommer att göra inlägg på teckenspråk.

När jag själv klickade på inlägget så blev det en AHA känsla! För första gången kunde jag "läsa" en inlägg på mitt språk och det kändes bra (trots att det var jag sjäv). Kolla in inlägget som jag gjort på Dövforum.

Det är så kul att ha startat en Community sajt för alla teckenspråkiga och icke-teckenspråkiga. Syftet med Dövforum är att alla ska få chans att mötas och diskutera saker och ting på sina villkor.

På första sidan har jag tänkt informera mina besökare, och samtidigt skriva några artiklar som hör ihop med teckenspråk. Det kan förekomma att artikeln inte har någon koppling till teckenspråk.

De som vill skriva egna artiklar eller något sådan har jag också tänkt ta in för jag tror att mycket skulle kännas interaktivt för besökarna, intresserade, och de som bara är nyfikna.

Det roligaste är att man lyckats få in video från t.ex. YouTube på samma fönster. Tidigare blev det halvbra och väldigt små filmfiler. Det var så frustrerade men tillslut lyckades jag och då kände jag mig världsbäst på webbsajter! Det kändes så bra.

Idag testade jag att spela in "regler/tips", flera videor avsnitt där jag informerar om Dövforums regler, och har nu lagt ut dem. Det var mycket arbetsamt men roligt. De filmtitlar jag gav med de orden "pornografi", "våld" och "hets" fick jag vänta länge med att YouTube skulle släppa fram dem. Det verkar som om det finns filter och någon som kontrollerar filmerna. Men trots det så hamnar en hel del på YouTube.

Det går att skapa en Community men det krävs arbete bakom. Jag önskar att fler skapade olika Communitys där teckenspråkare kunde mötas och diskutera allt mellan himmel och jord.

Välkoma dit och beundra mitt mästerverk!

Några elever på Östervångsskolan (en specialskola för döva och hörselskadade i Lund) har reagerat på att teckenspråksmiljön är under all kritik. Enligt SPM (Specialskolemyndigheten) ska specialskolorna ha en teckenspråklig miljö men på skolan som eleverna går på uppfyller inte de kriterier enligt SPM:s policy.
Mer kan ni läsa på Dövforum.

Man blir så deprimerad när man inser att inte mycket här förändrats när det gäller teckenspråksmiljön på dövskolorna. Det var exakt så på Vänerskolan i Vänersborg 1977-1986. Så jag undrar när ska man förstå att en teckenspråkigmiljö egentilgen är en utmärkt språk som INTE är beroende av en perfekt ljudmiljö. Teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik och struktur. Det bästa med teckenspråk är att språket utnyttjar den fjärde dimensionen: rymden/rummet.

Jag vill så gärna citera vår store döve lingvistiker (som dog bortglömd) Oskar Österberg.

På många andra sätt ha de dövstumma visat sin duglighet och sin förmåga att lära och komma lika högt som de fullsinnade, så att alla fördomar mot dem borde vara övervunna. Men det äro de ej, ty människan är människa med hennes begränsade möjligheter att se och fatta rätt, följaktligen få de dövstumma kämpa en kamp för sin självhävdelse så långt i tiderna som de finnas till.

Oskar Österberg 1916

Jag har skapat en community sajt Dövforum. Det är en alternativ till dövas.se. Jag har tänkt lägga in nyheter och vissa artiklar m.m. på första sidan samt om ni vill att något ska vara med som t.ex. länk eller er egen blogg/vlogg sidor. Så maila mig bara!

Jag har nu skapat en Vlogg. Det är en blogg fast i videoformat där jag "teckenspråkar" med mina läsare. Jag Vloggar just nu om tolkutbildningen på teckenspråk.

Det tar tid att lära sig vilken filmformat man ska välja för att teckenspråket ska synas på ett bra sätt. Det är en kamp och mycket spännande!

Jag kommer inte att sluta att skriva här för jag trivs här faktiskt :-)

Välkommen till min Vlogg sida http://johansmide.blogspot.com/

Vi ses här och där :-)

Jag rekommenderar er varmt att läsa en artikel av Anna-Lena Nilsson i Dövas tidning nr 7-2007. Hon tar upp problematiken kring tolkutbildningen och de konsekvenser det får om utbildningen läggs på folkhögskolan. Mats Jonsson har skrivit om tolkutbildningen i sin blogg också.

SDR och FSDB har skrivit ett gemensamt brev till Hans Forssell (Skolmyndighetsutredningen) som ni kan läsa här i PDF form. Jag reagerar kraftigt mot brevet och den framtid de föreslår ska utformas för tolkutbildningen, vilket leder till att vi som använder oss av teckenspråkstolk påverkas kraftigt.


Vi måste titta på de faktorer som diskuteras och vilka faktorer som behövs idag. Det förgångna hoppas jag att vi någon dag kan lämna och istället ta tag i framtiden. Unga döva och hörselskadade ska inte behöva ha det som vi haft det. Idag skaffar de sig högre utbildning och använder tolk både på gymnasiet och på högskolor. Idag har även döva och hörselskadade avancerade yrken än vad man hade förr.

Teckenspråkstolkutbildningen som den är idag kan inte hänga med i den utveckling som idag råder både på utbildningsnivå, yrkesnivå, samt mycket inom det kulturella området.

Nu ska vi titta på en faktor och det är vad folkhögskolan står för. Folkhögskolan har en anrik historia och är för att allmänbilda människor. Det finns inga betygskrav för det strider mot folkhögskolans policy. Så den som inte klarar sin utbildning men fullföljt kursen ska enligt policyn få ett intyg. Det innebär att eleverna som ska bli tolkar endast får intyg på att de gått utbildningen och kanske en rekommendation att de är "tolkar". Och dem som inte riktigt uppnått nivån för att betraktas som en fullärd tolk ändå kan få intyg och arbeta som tolk.

Nu ska vi titta på en annan faktor och det är kunskapskontroll av tolklärare, teckenspråkslärare och unga människor som vill bli tolk.


Det finns ingen kontroll på vilka kunskap eller utbildning en tolklärare har. Det finns t.o.m. en folkhögskola som anställt en tolklärare som endast arbetat i mindre än 1 år som teckenspråkstolk! Hur kan vi kontrollera att de har de rätta kvalitet att utbilda våra framtida tolkar?

Det finns ingen kontroll heller på teckenspråkslärarnas kunskap eller utbildning. Många av dem är utmärkta lärare men får väldigt mycket begränsad fortbildning inom sitt område. Det räcker med att de är talangfulla eller har gått utbildningen på teckenspråkslärarlinjen (som jag tror inte finns idag).

Det finns ingen kontroll på den blivande tolken eftersom de ändå kan få intyg. Man kan inte bli garanterad att de är bra tolkar och kan sitt jobb. Det finns en arbetsplats i väst Sverige som vägrar att anställa nyutbildade tolkar med motiveringen att de är för dåliga! Det säger mycket. Idag klagar de som använder tolk på bristande kunskap hos nyutbildade tolkar.

Att man anser de nyutbildade tolkar vara otillräckliga för våra behov idag innebär inte att utbildningskvalitet blivit sämre, utan att vi gått om utvecklingen som legat still på folkhögskolorna, dvs. utbildningsnivån. Samt att det inte finns forskning inom teckenspråkstolkning. Där brister det mycket. I flera länder ligger tolkutbildningen på högskolan och konsekvensen blir att det skapas forskningsmöjligheter som utbildningen tar nytta av. Ingenting av det finns i Sverige.

Det finns också en orättvis aspekt i det hela när det gäller kontrollkravet. Vi kräver att teckenspråkslärarna ska ha en viss utbildning medan inga krav alls på vilken utbildning en tolklärare ska ha!

En annan faktor är människan, dvs. eleven. Elevens framtid är tyvärr mörk som den mörkaste av alla nätterna. Eleven tar CSN lån och som vi vet så får man ta CSN lån i 6 år. Det innebär att eleven inte kan tillgodogöra sig högre studier på högskolan och eventuellt välja en helt annan yrkesbana eller bli forskarstuderande. Vi förvägrar dem den rätten att vidare utveckla sig själv. Jag har mött på elever som själva inser att de inte blir någon bra tolk eller att yrket inte var det som de egentligen ville arbeta med. De står där helt utan framtid och utan chanser till högre examen! Är det en framtid vi vill ge en människa? Många av dem har andra talanger inom andra områden utom tolkning och vi döva, hörselskadade och teckenspråkiga behöver dem. De försvinner tyvärr spårlöst i det timma intet. Dessa människor är våra s.k. miniambassadörer. De kunde ha blivit pedagoger på någon specialskola och förgyllt barnens liv med kunskap. Det förvägrar vi dem rätten att bli och att göra.

En viktig faktor är forskningen som bidrar till så mycket av all vår utveckling rent historiskt sett. Utan forskning skulle vi inte ha penicillin eller cochlera implantat idag. Främst skulle inte teckenspråk betraktas som ett språk utan som idiotiska gester utförda av idioter eller finare sagt dövstumma individer. Genom forskningen vinner vi mark som kan bidra till vår utveckling i ett samhälle.

Våra teckenspråkstolkar och deras utbildning förvägras den aspekten i sin utveckling. Det bedrivs ingen forskning i Sverige i den storlek som man skulle önska. Faktiskt har vi en som vi fortfarande väntar på eftersom det är en doktorand som forskar i ett speciellt område men doktoranden fick sin utbildning inom sitt arbete och det är tur det. För annars hade vi haft ingenting.

DHB kom med en mycket specifikt synpunkt när jag skicka mail till olika organisationer och bad dom berätta vilka synpunkter de hade om att förlägga tolkutbildningen på folkhögskola istället för högskola.

Barntolkningen prioriteras väldigt lågt i Sverige och det är ett faktum som skrämmer mig mycket. Våra ungar blir inte delaktiga i de aktiviteter eller undervisning på grund av det. Men samtidigt vet vi ingenting om hur man tolkar från ett barn eller till ett barn. Vi har barnspråksforskning som bedrivs på Stockholms universitet (Inst. för lingvistik). Tolkning och barnspråksutveckling är helt två olika områden så vi behöver en forskning kring barntolkning som eventuellt kan knoppas från forskning inom barnspråksutvecklingen. Men då ska det helst vara en tolk som vet vad h*n sysslar med och har gedigen utbildningsbakgrund. Finns det några sådana idag med de förlorade CSN lån de bär med i sitt bagage? Nix!

Man diskuterar också det ekonomiska biten. Det handlar om ca 35 miljoner kronor som inte kan användas om tolkutbildningen läggs på högskolan. Men det gäller då för alla organisationer att gå samman och kräva det. Det går och det är INTE omöjligt. Man får hitta en annan finansieringsform helt enkelt.

Vad händer om tolkutbildningen läggs på högskolan. Det finns flera scenarier men jag väljer att presentera min.

Kontroll införs på utbildningskvalité lärarna har, speciellt tolklärarna. Teckenspråkslärarna får då chans att vidare utbilda sig inom sitt område på sitt arbete. De blir adjunkter, man skapar en undervisningsform där teori varvas med praktiska övningar (som redan finns idag för hörande på Stockholms universitet), och obligatoriska praktik på någon tolkcentral. Man inför ett betygssystem som ger studenterna chans till att läsa vidare och stoppar då inte deras framtid. De kan bli tolkar, pedagoger, psykologer eller forskare. Studenterna kan också välja att läsa kanditatprogram där de kombinerar olika utbildningar.

Konsekvensen blir att vi får bättre tolkkvalité hos våra nyutbildade tolkar och flera teckenspråkskunniga personer inom andra områden.

Den som inte ser det klart är emot framtiden och vill fortfarande att döva och hörselskadade ska leva i stenåldern, och helst inte skaffa sig avancerade utbildningar eller yrken samt att barntolkningen ska fortfarande prioriteras lågt eftersom ingen vet hur man tolkar till ett dövt eller hörselskadat barn eller från barnet.

Som ni ser här nedan är DHB för en stor grupp i samhället.

"Riksförbundet DHB är dels en organisation för funktionshindrade, dels en hem- och skolorganisation för döva, hörselskadade och språkstörda barn, ungdomar och deras familjer. Familjer med barn som har ytterligare funktionshinder är också välkomna."

Det glädjer mig att familjer som har barn med ytterligare funktionshinder är välkomna. De stödjer varandra och lär sig av varandras erfarenheter, det är ju bra det!

" Genom medlemskap i DHB får vi kontakt med andra i liknande situation och med liknande frågeställningar. Vi stöttar varandra och lär oss av varandras erfarenheter. Tillsammans engagerar vi oss i barnens förskola coh skola för att få en stimulerande undervisning coh en aktiv fritid. Grunden för DHB:s arbete är medlemmarnas engagemang. Alla styrelseledamöter arbetar ideellt inom förbundet. DHB inriktar sig främst på barn- och familjefrågor."

DHB vill också förändra samhället så att det ska fungera för oss med just de specifika funktionshinder som nämns.

" DHB inriktar sig främst på barn- och familjefrågor. Vi vill förändra samhället så att det anpassas och fungerar för människor som är döva, hörselskadade eller språkstörda . I detta arbete är medlemmarnas egna kunskaper och erfarenheter den största tillgången."

Men jag saknar en viktig del i den här informationen om vad DHB är och det är teckenspråk. Jag vill så gärna slippa den medicinska synen på människan. Visserligen går det inte att undvikas eftersom man är funktionshindrad rent mediciniskt ur samhällets perspektiv.

DHB vill förändra samhället för döva, hörselskadade eller språkstörda men den stora problemet är att dessa döva, hörselskadade eller språkstörda barn en dag blir vuxna och får egna barn. Om de nu råkar bli döva, hörselskadade eller språkstörda så är de välkomna till DHB men inte om de får hörande barn. Det finns en förening CODA som är för barn till döva föräldrar. Den föreningen har inte den myndighetskraft som DHB har. Det är en grupp som sätts utanför det mesta inom dövsamhället och samhället.

Jag anser att DHB borde förändra sin form och låta teckenspråket få en framträdande roll i organisationen eftersom teckenspråk är kärnan i organisationen. Alla barn oavsett de specifika funktionshinder de har behöver teckenspråk. Så teckenspråket borde bli fundamentet inom DHB (jag vet att de arbetar för teckenspråk och gör det på ett utmärkt sätt). Om teckenspråket blir fundamentet i organisationen så har även teckenspråkiga rätt att gå med eftersom teckenspråket är ju också en fundament i deras liv. Då kan man också arbeta för deras rätt till teckenspråk samtidigt nå ut med information om deras situation och föräldrarnas problem.

Jag möter dagligen på exempel med många problem som egentligen DHB skulle kunna hjälpa dem med. DHB har verktyget och kunskap. Det är en fin organisation. Jag kan berätta två exempel på vilka problem en förälder kan möta och det jag berättar har hänt och är inte löst ännu.

En hörselskadad mor till några hörande barn frågade dagiset där barnet går om personalen kunde tänka sig lära sig teckenspråk. Det för att visa barnet att de kan kommunicera via teckenspråk och talspråk, och främst för att kunna kommunicera med modern. Men chefen på dagiset vägrade eftersom det egentligen inte behövdes.

Vart ska modern vända sig till? De vanliga hem och skola har inte de kunskaper och det verktyg som behövs som DHB har. Så modern står där med ett problem som även barnet upplever.

Nästa historia är ack så sann och sker ofta.

Två döva föräldrar har kvartssamtal på skolan där deras barn går och barnet är med men skolan har glömt att beställa tolk eller så fanns det ingen tolk. Istället för att skjuta upp samtalet så vill de använda barnet som tolk. Barnet är kanske åtta år gammal och ska tolka det som diskuterats om barnet själv på ett neutralt sätt som en tolk gör.

Vart ska föräldrarna vända sig till?

Det är där DHB egentligen kommer in. DHB är en organisation för hela familjen. Därför skulle jag vilja att DHB förändrar sin form och även ta emot dessa grupper eftersom fundamentet i det hela är teckenspråk.

Jag har en dröm och visioner om hur vi kan utveckla många områden inom organisationer som arbetar med döva, hörselskadade och teckenspråkiga. Först vill jag definiera begreppet teckenspråkiga. Det finns två begrepp kring ordet a) att det handlar om den som är teckenspråkig, dvs. använder teckenspråk såsom döva och hörselskadade, b) gruppen utom döva och hörselskadade som använder teckenspråk mer eller mindre eller är intresserad av språket. Jag tycker begreppet (b) fungerar bäst för mig eftersom det finns grupper som använder teckenspråk bl.a. vuxendöva, utvecklingsstörda, föräldrar, barn till döva föräldrar m.m. Därför tycker jag begreppet täcker helheten på ett bra sätt.

Det råder just nu en hetsjakt på personer som arbetar inom SDR och man väljer att inte fokusera sig på de landvinningar SDR gjort och den utveckling som sker idag. I fredags var det interpellation om äldreomsorg för döva i Riksdagen! Det för andra gången och det hela teckentolkades i direktsändning. GREAT! Det betyder mycket för vår kamp att göra samhället tillgängligt för oss alla. Vi har faktiskt en demokratisk chans att byta ut styrelsen år 2009! Man behöver inte byta ut NÅGON redan nu utan man kan i lugn och ro finna kandidater till kongressen år 2009.

Min vision med SDR är att ta in SDR i den nya tidens anda trots att man får ge avkall på vissa områden som man vunnit. Det kan smärta men utvecklingen som sker i samhället idag kan man inte bromsa. Integrera ungdomarna mer i kampen och utbilda dem eller ge dem information de behöver via internet, forum och via andra medel. Expandera den kulturella sidan.

Vi behöver ett forum idag där alla blir delaktiga. Idag samlas alla kring fenomen som Anders.se festen skapade. SDR eller dövföreningar kan inte skapa en sådan effekt men vi kan skapa ett forum där allas åsikter kommer fram och de tysta som kan bidra till mycket börjar synas. Jag har en hopp att teckenspråksveckan ska bli vårt forum där vi kan ha föredrag, diskussioner, teater och allt möjligt för att nå ut till så många och att många får chans att framföra sina åsikter. Idag kan man välja vilken information man vill ha både på gott och ont. Det är positivt att vi rent individuellt kan välja men det negativa blir då att andra viktiga information, kunskap och delaktighet försvinner. Därför behöver vi ett forum, en helg som återkommer i samband med teckenspråk och som är öppen för alla som vill delta. Jag hoppas att Stockholm kommer att driva det våren år 2008. Det räcker med en helg och att det ska bli en del av vårt liv varje år och då ska vi ta in ungdomarna, speciellt de kulturintresserade ungdomarna, som kan ordna något för oss alla.

Det nätverk som skapats idag är värdefull och bör utvecklas och då behöver det personer som kan förstå sig på politiken ute i samhället för det är helt olik den politik dövföreningarna är vana vid. Därför börjar jag mer och mer luta mig åt att man ska skapa länsföreningar som kan skapa nätverk mellan SDR, dövföreningen och länspolitikerna, även kommunpolitiker. Jag tror på länsföreningar och att dövföreningar blir den som bär vårt sociala behov och vårt kulturella behov. Länsföreningar bör då vara öppna för alla som vill arbeta på en viss plan, dvs. döva, hörselskadade och teckenspråkiga.

Vi måste släppa in hörande i vår värld och låta dem kämpa för vår sak också. Det är en ren faktum att samhället lyssnar på hörande men när de lyssnat klart kan den döve gå fram och fortsätta arbetet. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

När det gäller skolfrågorna så önskar jag att DHB ändrar sin form och öppnar sig för hörselskadade och teckenspråkiga också. Ju större man är ju större blir kraften. Inom DHB kunde fler bli aktiva, de som är intresserade av skolfrågor ska kunna delta och ge DHB den kraft de behöver. Inte endast hörande föräldrar som har döva eller hörselskadade barn ska gå med utan även döva och hörselskadade föräldrar som har hörande barn eftersom dessa barn har lika stor rätt till teckenspråk. Utvecklingsstörda och andra barn med funktionshinder som använder teckenspråk trots de är hörande ska också kunna delta och kämpa för sin rätt till teckenspråk.

Hey folks!

Idag känner man sig sliten eftersom föreställningen Odysséen (Tyst Teater) var väldigt lång men ack så spännande.
http://www.riksteatern.se/templates/Produktion____3327.aspx
Jag tänker inte berätta hela storyn för det skulle förstöra för andra som ska se föreställningen.

Det bästa med föreställningen var att man kände att det inte var "Tyst Teater" utan en "Världs Teater"! Skådespelare från olika nationer gav nytt blod åt oss hungriga döva vampyrer. Det var dejligt! Jag tror också att det är den första pjäsen där man inte översätter vad skådespelarna tecknar utan man gör en kort sammanfattning inför varje ny scen. Det innebär att själva scenen inte taltolkas! Great!

En teckenspråkig som var med hörde nån i publiken börja fnittra och skratta osäkert och denne sa: Jag förstår ingenting! Det kan man förstå eftersom de som inte kan teckenspråk knappast kan förstå det språkliga men säkert så förstår dom själva innebörden som inte går att missas.

Kulturhuset i Ytterjärna är fin! Det kändes som om man hamnat i en perfekt dövmiljö eftersom det fanns gott om öppna ytor och man kunde se allt. När vi alla gick från Kulturhuset till bilen så såg vi stjärnor och då kom jag att tänka på alla de grekiska sagorna som fortfarande säger något om människans natur ännu idag.

Hur det kom sig att jag åkte dit var bloggaren Erika började undra över varför alla biljetterna till föreställningarna i Stockholm var slut! Så jag tänkte att den som hade bil och skulle ändå ner dit kunde ställa upp med en bil och packa in folk som inte har bil och köra ner dem. Jag slog i saken och erbjöd de billösa stackarna en chans att se föreställningen samtidigt som man fick sällskap ner till Ytterjärna! Smarting va?

Se föreställningen var den än visas i hela Sverige - det är värt det!

Jag kan inte lägga av med att njuta av 29 september manifestationen! Det är så underbart och spännande som Patrik Nordell säger i filmen ni kan se här: http://www.sdrf.se/sdr/addition/news/showNews.php?id=160

Jag gillar filmformen bättre än SDR-Dialog som jag tycker brakade rätt åt helvete. Men den här formen gillar jag och jag tror många av SDRs medlemmar och icke-medlemmar behöver och vill ha en sådan form av information. Att få del av det som sker i "Realtid" istället för en konstruerad "informell" program som Dialogen var. Det var upplyftande att se en sådan liten kort avsnitt i den form som det är nu och känna att man fick vara med - önskar att den var lite längre men tidslängden duger mycket fint!

Ja, nu har man varit inne och gluttat på Mats Jonssons blogg och fått del av information om vad som händer på den politiska nivån i Sverige. Jag blev så varm när jag kollade demonstrationen i Argentina. I Sydamerika är ingenting självklart som i Sverige. Speciellt när det gäller döva, hörselskadade och teckenspråkiga. Kristina Svartholm, proffessor på Nordiska Inst. på Stockholms universitet, åker ofta till Sydamerika där hon föreläser om tvåspråkighet. Vad det innebär för den teckenspråkiga individen. Hon berättade att i Brasilien så betalar föräldrarna barnens böcker så det finns inte så många böcker i skolan men hon argumenterar för att det skrivna språket finns överallt! Du kan läsa en text på en tomatburk (det är också språk), reklamtavlor och allt annat du ser. Man ska försöka få input genom att kunna förstå att allt man ser är text och att text kan tolkas till språkiga koder. Det är ett intressant arbete Svartholm gör.

Jag blir förbannad över den bitterhet och destruktivhet inom dövrörelsen. Som tur är så är det en liten skitklack som ska dra ner alla andra. Många gånger gör man något åt situationen och försöker genomföra något positivt, snabbt är de bittra och destruktiva personligheterna framme och klankar. Har de inget eget liv?

Destruktivheten skadar mer än vad man tror. Oerhört mycket skada kan den lilla parasiten ställa till. Visst kan jag förstå att folk och fä blir förbannade men att försöka dra ner allt under en nivå som är väldigt lågt får mig att undra hur det är fatt med mänskligheten.

Göteborgs dövas förening och Örebros dövas förening genomförde en manifestation efter att en fransk dövgrupp skickat ut en upprop att den 29 september skulle bli en teckenspråkig dag. Där alla döva, hörselskadade och teckenspråkiga ska klä sig i svart och kanske organisera sig eller bara vara, det viktigaste var att man skulle ha en svart tröja på sig för att markera dagen. Det var fint! Båda dövföreningarna genomförde allt och det blev en fantastisk dag för många (se Mats Jonssons blogg http://matsjonsson.blogg.se/).

Några destruktiva jävlar argumenterar att de inte deltog i manifestationen på grund av att de inte gillar Sveriges Dövas Riksförbund och styrelsen i förbundet. De sköt sig själva i foten när de i nästa mening säger att de stödjer den kampen för rätten till teckenspråk i hela världen. SDR ordnade inte de här demonstrationerna utan samarbetade med dövföreningarna som tog stafettpinnen från Frankrike. I Paris har alla dövföreningar försvunnit och döva, hörselskadade och teckenspråkiga träffas i tunnelbanan (minns inte vilken) för att umgås och ha ett försök till socialt liv på teckenspråkets villkor! Ska sådant tillåtas? Kanske vi svenska döva, hörselskadade och teckenspråkiga träffas i Fridhemsplans tunnelbana och roar oss en vacker dag ;-) Det skulle se skojigt ut faktiskt.

De fanatiska destruktiva typerna inser inte att de försöker skjuta skeppet i sank (SDR) utan att komma med lösningar eller förslag. Det är lätt att låta bitterheten ta överhanden och bara skrika ut sin ångest utan att hjärnan är med. Visst kan man vara missnöjd med sin moderorganisation men att dränka modern är nog inte så smart om man fortfarande diar henne och fortfarande behöver hennes skydd. I det här fallet så försöker modern göra situationen för sina barn bättre. Hon försöker alltså förbättra döva, hörselskadade och teckenspråkigas situation i hela Sverige. Den skeppet ska man dränka och ingen förslag till ersättning finns. Det är som om man skjuter självaste gud och inser det så man får ta djävulen till fosterfar istället. Lord Byron ligger nog i graven och njuter just nu.

Det är så tråkigt att dessa krafter hela tiden drar ner en när vi alla tillsammans egentligen kan bli starkare och sparka ut dem rakt in i kylan där de hör hemma.

Nu skickar jag ut en upprop till alla döva, hörselskadade och teckenspråkiga! Förena er alla över barriären och sparka ut alla destruktiva djävlar som gapar utan att komma med något själva ut i kylan där de hör hemma! Klä er i gult/brunt/blått i en månad!!!